Ofrivilligt barnlösas dag 2019

Lördagen den 25/5 är det Ofrivilligt Barnlösas Dag

 

När vi inte längre kunde få barn blev vi droppade av samhället

Det är dags för oss nu – vi som är permanent ofrivilligt barnlösa.
Att bilda barnfamilj, till nästan vilket pris som helst, ligger i samhällets intresse. Stödet är väl utbyggt, valen många, men vården och stödet för oss som landar utan det lyckliga slutet – på andra sidan tröskeln – är närmast obefintligt.  

 

Det är dags för oss att höras nu för vi har sett den andra historien så många gånger. Någon eller några kämpar med ofrivillig barnlöshet genom år av hopp och förtvivlan. Historien slutar med ett barn, biologiskt eller adopterat. När barnet kommer fullbordas familjen.

Familjepolitik, forskningsmiljoner och lobbyorganisationer har möjliggjort att människor, ensamstående och par, i vår del av världen kan få barn via insemination, IVF, adoption, ägg- och spermiedonation och transplanterad livmoder. Missförstå oss inte – vi unnar alla människor det barn de efterlängtar. Inga har nog större förståelse för en sådan längtan. Den var våra liv också – vi strävade mot målet men nådde det inte. Det handlar inte om ha gjort fertilitetsbehandlingar eller inte. Sorgen är lika stor för dem som aldrig träffat rätt person att försöka tillsammans med eller för de som inte orkade göra resan på egen hand.  

Idag arbetar det dansk-svenska forskningsprojektet Reprounion med EU-stöd på 6,5 miljoner euro mot visionen att bli “världsledande i att komma över infertilitet”. Det är en fin vision men går att tolkas på flera sätt. Det ena är att alla som vill ska få barn oavsett svårigheter. Det andra är att överkomma sin infertilitet som permanent barnlös. Vi har ställt frågan – och vi ingår inte i Reprounions projekt. Enligt SCB är 7-8 procent av befolkningen över 45 år permanent ofrivilligt barnlösa.

Även om det finns forskningsstudier som stöder vårt behov anser vi och flertalet forskare att det behövs mer, bland annat för att se hur permanent ofrivillig barnlöshet i ett samhälle där barnfamilj är norm påverkar samhällets ekonomi. Det är en livssorg som många gånger leder till psykisk ohälsa och svårigheter att sköta arbete och socialt liv.   

Q-IVF – Nationellt register för assisterad befruktning – genomför sedan 2012 enkätundersökningar på fertilitetskliniker. Där får patienterna svara på frågor om deras upplevelse. Enligt årsrapporten från 2018 är en studie på gång där personer som tvingats avbryta behandlingen utan lyckat resultat undersöks. Vilket stöd kan de tänkas behöva?

Vi ser detta som mycket positivt – men det räcker inte. Sjukvården behöver söka upp personer i den här gruppen mer aktivt och framför allt lära sig att hantera oss. Det finns exempel från våra nätverk som berättar att personal inom psykiatrin börjat gråta och uttryckt att de tycker att det är för svårt att prata med permanent barnlösa personer.
Detta är oacceptabelt.

Vi har en långvarig sorg som liknar posttraumatisk stress, ofta lika stor som att få ett livshotande sjukdomsbesked eller att förlora en anhörig – ändå finns ingen evidensbaserad forskning på hur sjukvårdspersonal kan bemöta oss. Där vården slutar hjälpa oss i vår barnlängtan finns ofta en existentiell kris – och precis som för personer som förlorat ett barn påminns vi om hela tiden om sorgen. När vännerna eller syskonens barn döps, börjar skolan, konfirmerar sig, tar studenten, gifter sig och får egna barn. När julen firas med barnen i centrum. När frågan “har du barn?” kommer. Tyvärr är det lätt att distansera sig, ta avstånd från barnfamiljer, att isolera sig och hamna i en nedåtgående spiral av depression.

Vi vill vända detta.
Vi vill upp och ut – synas, höras, leva, älska, njuta.

Vi behöver respekt, acceptans och hjälp från samhället och omgivningen för att öka vårt värde som människor istället för att känna misslyckande och skam. Därigenom kan vi må bättre, vara aktiva samhällsmedborgare och leva ett liv i vår fulla potential.