Linda Malm

Att åldras utan barn

Hittar som alltid mycket input från Storbritannien. Det finns en sidan på nätet som heter awoc.org “Ageing without children” Intressant hur mycket det finns att läsa om det. Känner att det finns så mycket vi skulle kunna utforska i Sverige. Vet bara inte var jag ska börja. I en annan bok “Rocking the Life Unexpected” av Jody Day, skriver hon om Sverige som ett föregångsland, “They’re also a lot less dismissive of the childless and childfree, because parenthood is seen as a part of life, not life itself”. Är det verkligen så?  Jag vet inte om jag håller helt med där.  Jag har bara läst ett öppet kapitel från hennes hemsida och har nu beställt boken, så det ska bli intressant att se vad hon har för källa till det uttalandet.

Hur kommer våra liv påverkas av barnlösheten när vi åldras? Vad tror du?

*Det stora tomrummet, att ingen kommer att ärva mig, kan vara en sak som blir jobbigt mentalt. Men vi kan ju välja någon annan och fördela våra tillgångar till någon som betyder mycket för oss.

*Kommer vi att ha någon yngre i närheten när vi behöver hjälp med att hänga med i den nya tekniken eller om vi ska flytta?  Ja, jag vill tro det. Vi kan själva välja vilka som ska ingå i vår närhet. Jag tror att en familj i framtiden är mer flexibel med vem som ingår.

*Vi kanske kommer att ha en bättre ekonomi än de med barn och kan köpa oss tjänster.

*Vi kommer inte att få några barnbarn. Det är det jobbigaste att tänka på tycker jag. Sorgen kommer att återkomma när vännerna får barnbarn och vi kommer återigen känna oss utanför. Det har även den svenska forskningen uppmärksammat och därför är det viktigt att det finns stöd för de som hamnar i barnbarnlöshetskrisen.

Så vilka kommer att ingå i din familj när du åldras? Syskonbarn? Vänners barn? Kommer du att bli en klassmormor? Jag är öppen för allt som kan lindra sorgen. Jag tror framförallt att jag kommer att vilja ingå i en grupp med andra i samma situation som jag, för att skapa ett andninghål för sorgen.

Tillsammans är vi starka!

När jag landade i den ofrivilliga barnlösheten kände jag mig väldigt ensam. Jag ville veta hur andra hade klarat av att gå vidare men hade svårt att hitta ett sammanhang. Det kändes som jag famlade runt i ett mörker. Jag hade fint stöd runt omkring mig och tog hand om min sorg men jag längtade efter andra. Jag ville inte vara ensam i den här situationen.

Till slut så hittade jag en kvinna som hade utbildat sig till coach, var ofrivilligt barnlös och höll i samtalsgrupper. Jag gick till henne under hösten tillsammans med två andra kvinnor i vår situation. Det var väldigt tröstande att få vara tillsammans med andra och bearbeta olika ämnen i våra liv utifrån vårat perspektiv. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta med sina samtalsgrupper och att vi som är med kan lägga grunden till en förening under hennes ledning.

Det finns ingen annan som kan förstå hur vi känner oss. Tillsammans blir vi starka och med den styrkan kan vi gå vidare i våra liv mot nya mål. Jag tror att flera av oss bär på mycket frustration som vi kan omvända till styrka. Jag känner en tjej som körde Vasaloppet med hjälp av ren ilska som kraft. När jag tänker på henne ser jag Sarah Dawn Finer framför mig sjungandes “I’m moving on”. Skulle jag sätta ett ledmotiv till den här bloggen skulle det vara den.

 

Dreaming, hoping, for another try
I’ve been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I’ll find another road
Cause I can make a change on my own

I’m moving on
And I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I’m moving on

Att acceptera barnlösheten

Det är svårt att acceptera den ofrivilliga barnlösheten när jag inte vill acceptera den. Hur ska det gå till? Har jag accepterat den? Ibland tror jag det, men ibland inte. Det är att acceptera ett utanförskap på livstid. Hur skulle jag kunna vilja det? Ibland känner jag att kroppen någonstans har accepterat läget och jag försöker se framåt mot andra möjligheter som helt plötsligt har öppnat sig. Men lika ofta känns det som jag lever i en bubbla av förnekelse. Att hitta nya mål i livet är min strategi för att komma vidare och jag leker med tanken att jag gör något helt annat. I tankarna skapar jag ett nytt liv någon annanstans och funderar på om jag ska flytta och i så fall var. Ska jag starta ett B&B på landet och leva mer för en dag i taget? Det känns iallafall skönt att ha dem tankarna för det lindrar sorgen.

För en tid sedan fyllde min systerson 1 år och jag gick i leksaksaffärer och barnklädesbutiker för att köpa presenter till honom. Det gav mig en tillfredsställelse då det hjälpte mig att få utlopp för en del av mina egna förödmjukade moderskänslor. Att få vara med min syskonbarn hjälper mig i mitt sorgearbete och jag tar tillvara på alla tillfällen vi får vara tillsammans eftersom de bor 60 mil ifrån mig. Kanske är det dit jag kommer att flytta? Att vara med dem är förstås också en ständig påminnelse om vad jag inte har, men glädjen att vara med dem är större.

Syskonbarn

Jag har ofta stött på människor som med stor sorg ser syskon och vänner som får barn efter barn parallellt med sin egen barnlöshet. De kan uppleva situationen som fruktansvärt jobbig. När ett syskon är på gång med sitt tredje barn och du inte har lyckats att bli gravid en enda gång kan det kännas förnedrande att sitta på familjesammankomsterna och prata om barnen och om hur jobbigt de har det att få allt att gå ihop. Men du biter ihop och får utlopp för dina känslor vid ett senare tillfälle, kanske när du slår lilltån i en byrå, rasar ihop och börjar slå nävarna i golvet. Ja, ibland kan det behövas något som triggar igång alla nedtryckta känslor för ibland behöver de pysa ut. Sorgen kommer och går olika starkt genom livet, likaså behöver vi sörja i omgångar genom livet. Men för mig låter det som en dubbel sorg att inte få egna barn och att undvika andras barn, för det är det också många som gör. Jag tror att om man får möjlighet till egen bearbetning av sin egen sorg kan det leda till att man så småningom kan öppna upp för möjligheten att ta emot andra barn i sitt liv och uppleva glädjen som ett barn kan ge en annan vuxen som inte är en förälder.

Jag har alltid varit glad för alla som fått barn i min omgivning. Det har nästan känts som en lättnad att de inte behöver gå igenom det jag har varit med om, för det önskar jag ingen. Jag är samtidigt glad över att få ha andras barn i mitt liv för det var ju det jag hade hoppats på själv. Nu har jag möjligheten att skapa relationer med barn på ett annat sätt och det är jag så tacksam för.

När jag skulle ringa till min syster och berätta att jag hade fått bröstcancer visste jag inte att hon just fått veta att hon var gravid. Det dröjde länge innan hon berättade det för mig och en anledning till det var att hon fick dåligt samvete för att hon hade lyckats och inte jag. Det var jag som hade varit dockmamman när vi var små. När jag fick veta att jag skulle bli moster upplevde jag en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Jag låg hemma i sängen med en långvarig feber mellan mina cellgiftsbehandlingar och försökte få dagarna att gå. Att då få det beskedet gjorde mig så lycklig trots min situation. Jag förstod inte hur ett sånt besked skulle kunna vara förknippat med sorg för min del. Som om det skulle vara synd om mig som fick bli moster? Det var det absolut bästa som kunde hända. Jag såg det som att världen försökte balansera upp den orättvisan som jag hade blivit utsatt för.

En tid senare fick även min mamma bröstcancer, men en mindre variant och hon klarade sig utan cellgifter. I juni 2012 gick vi alla tre i mål. Jag och mamma avslutade våra cancerbehandlingar med 5 veckors strålning och världens underbaraste lilla tjej, Ida kom till världen. Tänk att det kunde komma ut något så positivt ur min tid som cancerpatient. Två kontraster, två olika liv, en graviditet mot en sjukdomsperiod, två kroppar som kämpade för liv.

Idag är jag stolt moster till två underbara barn, Ida och Bror!

En sjukdom, ett funktionshinder och en långvarig livskris

02/04/2015 20:34

Att vara ofrivilligt barnlös känns udda. De flesta har barn och vi andra finns liksom inte. Jag har läst på Wikipedia hur ofrivilligt barnlös definieras och det är ganska nedlåtande läsning. Vi anses lida av en sjukdom, ha en funktionsnedsättning och genomgå en livskris som kan vara upp till 20 år. Känn på den!

Sjukdom

Det räcker med ett års försök att bli gravid enligt svensk sjukvård för att bli definierad som ofrivilligt barnlös och två år enligt WHO, och det är det som är sjukdomen. Sjukvården ska prioritera behandling som andra sjukdomar. I Sverige upplever jag att vi har goda möjligheter att få hjälp till assisterad befrukning. Problemet är vad som händer sen, när hjälpen inte leder till en graviditet.

Funktionshinder

“Funktionshinder är den negativa aspekten av funktionstillståndet och framträder i första hand vid jämförelse med ett statistiskt normvärde”.  …”funktionshinder inte är något som en person har, utan något som uppstår i en miljö som inte är anpassad till funktionsnedsättningen och därför är funktionshindrande”.(International Classification of Functioning, Disability and Health) (ICF)

Jag hade rätt…vi är udda. Men jag upplever inte att jag har ett funktionshinder. Men enligt definitionen tolkar jag det som att vi i relation till alla situationer där barn finns med är funktionshindrade.

“En funktionsnedsättning är en partiell eller total nedsättning av en fysiskkognitivpsykisksensoriskemotionell eller utvecklingsbetingad förmåga, eller en kombination av dessa”. (Wikipedia)

Att vi inte kan göra det vi skulle vilja göra, få barn, leva med eget barn… tolkar jag som en psykisk och emotionell funktionsnedsättning. Men då borde det väl finns stödgrupper för oss? Eller är det så att vi har så svårt att identifiera oss med barnlösheten att vi låter bli att söka hjälp? Ja, om vi dessutom befinner oss i en långvarig livskris kan det vara mycket motstånd vi måste passera innan vi kan gå vidare.

Livskris

Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet. Enligt en doktorsavhandling av Marianne Johansson https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/22380)Life after terminated IVF – experience and quality of life among men and women. Där kommer hon fram till bland annat:

(i) childlessness is a central issue in life, (ii) IVF is a positive and important part of life, (iii) contact with other people is not an important issue, (iv) the hope of achieving pregnancy still exists and (v) attempts to identify other central issues in life. The essence of all constituents is ‘life-grief’ and expresses the grief of being childless, of not reproducing, and being unable to confirm one’s relationship through parenthood.

Despite having undergone unsuccessful IVF within the public health system, more than 75% lived with children 4-5.5 years later. This subgroup had a better quality of life, compared to those without children. Additional IVF treatment may result in increased quality of life.

Jag känner en anledning att fördjupa mig mer i hennes studie och lära mig mer. Något jag funderar över är om personerna i studien fortfarande hoppas på en graviditet, att de inte är klara med att lämna hoppet om att få bli föräldrar och att de därför inte har behov av att träffa andra ofrivilligt barnlösa? Jag kanske får ta kontakt med författaren och fråga.

En annan intervju jag läste var: http://www.villhabarn.se/content/83-Infertilitet-innebar-en-livskris

Där läste jag mer om livskrisen: “Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut”. “Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet”. “Ann Lalos håller på med en sådan studie tillsammans med två andra forskare”.

Ännu en person jag skulle vilja kontakta och höra hur studien går.

Spännande med dessa studier i ämnet och jag ser fram emot att få återkomma när jag tagit reda på mer!

 

Tomma tågvagnar

01/31/2015 12:21

Det fokuseras väldigt mycket i media på våra möjligheter att kunna bli gravida och få efterlängtade barn. Något som jag självklart tycker är bra så att alla kan få veta vilka möjligheter som finns för att uppnå föräldrarskap om det är det som är ett livsmål. Men det tomrum som uppstår när det inte lyckas är så ofantligt stort. Idag var det ytterliggare en sån dag där det var ett helupplslag i DN med ett reportage om möjligheterna till att frysa ner sina ägg för att ta fram senare i livet när rätt partner dykt upp. Jag tycker att det är upp till var och en att fatta ett beslut om det kan vara ett alternativ, men det är också viktigt att tänka på att man aldrig har någon garanti att bli gravid och den dagen när alla möjligheter är slut hade jag gärna haft annat sammanhang med andra i samma situation att vända mig till.

Det var som att sitta på ett fullastat tåg där en efter en klev av och till slut var det bara jag kvar. Vagnen gapade tom och det fanns ingen att prata med om varför det aldrig blev min tur att kliva av. Ändhållplatsen var nådd, tåget stod still och dörrarna var stängda. Hur kan jag ta mig härifrån? Var hittar jag kraften till att försöka glänta på en dörr för att se vad som väntar utanför. Därute ser jag en värld full av mammor och pappor som drar sina barnvagnar, en värld som jag ska försöka anpassa mig till utan en barnvagn att dra. Men då kanske det känns lättare att stanna kvar inne i den tomma tågvagnen. Jag kanske kan leva mitt liv härinne istället och anpassa mitt liv till tomrummet? Hur många lever i en tom tågvagn och behöver hjälp för att öppna upp en dörr till ett meningsfullt liv utan barn.

Min förhoppning och stora önskan är att kunna koppla ihop några tågvagnar och tillsammans öppna dörrar till tusen olika möjligheter till ett annat liv än vad vi hade trott att vi skulle leva. Tillsammans kan vi hitta en styrka att kliva ut bland barnvagnarna och se världen med nya ögon.

 

Tube Train Interior

Meningen med livet

01/25/2015 22:33

Hur många gånger har du fått höra att meningen med livet är barn? Det är ganska många gånger som jag har fått höra det. I början undrade jag om de då menade att det inte är någon mening med mitt liv? Ett liv utan barn kan det inte bli en mening ändå? Jo, det är klart att det kan bli, men det kan vara svårt att hitta den meningen när man gått igenom processen som leder till ofrivilligt barnlös. Ett annat sätt att se på det är att vi har fått en möjlighet att fundera på hur vi vill att meningen med våra liv ska se ut. Det kan vara väldigt omtumlande att landa i de tankarna när möjligheterna är oändliga.

Meningen med livet är en stor fråga som många har en åsikt om. Jag tycker att det är upp till var och en hur vi vill tolka in den i våra liv. För mig är numera meningen med livet att få finnas till, ha hälsan och trivas med det jag gör. Att ha gått över tröskeln till ofrivilligt barnlös tillsammans med en cancerdiagnos har fått mig att tydliggöra vad som är viktigt för mig i mitt liv. Min gråa vardag har blivit en stor tillgång och jag njuter av att kunna använda min kropp till fysiska aktiviteter. Jag försöker hela tiden skapa ett liv där jag kan må så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna jag har. Det tror jag är få förunnat. Jag fortsätter att hela tiden hitta stora som små saker som bildar meningen med mitt liv och jag tror att vi tillsammans kan göra en lång lista.

Jag vet att det är tufft och att vi gärna innerst inne också hade velat uppleva känslan av menigsfullhet genom att få leva tillsammans med ett eget barn men det är också det här som kan göra oss starkare. Stanna upp och fundera på vad som gör dig lycklig i ditt liv just nu och om det finns något du skulle vilja prova på men som tidigare kännts omöjligt. Jag tror att under ditt motstånd till att gå vidare i livet ligger det något och pyr. Något som, när du känner dig redo, finns där och väntar på att du ska ta tag i. Våga lyfta på locket och berätta gärna sedan vad som blev meningen med ditt liv!

 

Semester

01/19/2015 20:03

Jag är på en väldigt uppskattad semester på Gran Canaria! Underbart med värme mitt i mörka januari. Härligt med god sömn med sovmorgon varje dag, träning i hotellets gym, promenader på stranden, lunch i skuggan, restauranger på kvällarna, utflykter med vandring och shopping på lokala marknader. Bara vi, jag och min man kan ägna oss fullt ut åt varandra dygnet runt. Det är underbart! Jag gör det här för att jag kan. För att jag inte behöver köpa massa nya vinterkläder år något barn, inte behöver gå tidigare från jobbet för att hämta på dagis och jag behöver inte ta hänsyn till något lov utan kan resa när det är som billigast. Många blir säkert avundsjuka och tycker att det är lite provocerande. Många skulle säkert vilja komma iväg på en sån här resa. Men sanningen är att jag gärna hade varit hemma i januarimörkret och gått ifrån jobbet när det var som mest att göra för att hämta på dagis, jag hade gärna lagt min lön på nya vinterkläder och gått ut och lekt i snön med mitt barn om jag hade fått möjligheten att bli förälder.

Min känsla, när människor omkring mig med barn blir avundsjuka på att jag kan resa som jag gör, är att jag för lite dåligt samvete när jag vet hur tufft liv de lever i sin vardag med att få allting att gå ihop. De är verkligen också värda att få komma iväg på en resa. Så det är lite svårt att prata för mycket om det med dem. Men samtidigt är det helt ok för dem att prata om sina barn i oändlighet med mig. Det kanske är dags för mig att säga ifrån. Jag vill självklart veta hur det är med mina vänners familj och vad som händer i deras liv men det finns gränser. Hur mycket hänsyn ska vi visa varandra?

Det finns en härlig lounge på hotellet där jag kan sitta och skriva, läsa och dricka något gott.

Möjligheter

01/11/2015 20:22

Jag har mycket lycka i mitt liv, vilket jag uppskattar och är otroligt glad över. Till lycka räknar jag att få leva i en kärleksfull relation där min man alltid får mig att känna mig som nummer ett i hans liv, att ha ett arbete som är stimulerande och roligt att gå till och att få vara moster till två små barn. Det har blivit viktigt för mig att försöka leva ett så bra liv som möjligt när motgångarna har kommit och att hela tiden göra det bästa av situationen.

Min överlevnadsstrategi har alltid varit och är fortfarande att hela tiden leta efter nästa möjlighet. Jag led aldrig under tiden när hoppet om barn fortfarande fanns framför mig. Jag såg tiden jag och min man fick tillsammans innan vi skulle få barn som bonustid. Vi förstod att livet med barn kan vara påfrestande för relationen och vi hann bygga upp en stark relation och njöt av att bara vara vi. För någon gång skulle det ju komma ett barn. För det är väl så livet fungerar? När jag hela tiden fick tänka om, då mina möjligheter att få bli mamma mötte motstånd, blev det aldrig något utrymme för någon sorg. Jag ville hela tiden vidare mot nästa möjlighet. Jag kraschade rakt in i väggen när jag insåg att det inte skulle bli några barn för oss och ett tomrum infann sig som jag hade svårt att hitta ut ifrån. Det fanns inga möjligheter kvar.

Det känns trots allt lättare med tiden, om än motvilligt. Sorgen kommer att följa med mig hela livet men på olika sätt, tror jag. Mitt nuvarande liv ger mig, istället för barn, möjligheter att fundera över hur jag vill fortsätta att leva. Jag kan ha full fokus på mig själv och det jag tycker är viktigt. Hälsa är viktigt och jag kan träna hur mycket jag vill, och lägga upp dagarna efter mig själv. Tänk vilka möjligheter jag har att göra vad jag vill och mår bra av. Jag vet att det inte var det här jag egentligen ville men nu befinner jag mig i den här situationen och jag försöker återigen att hitta nya möjligheter. Sorgen får följa med och ibland kommer den att ta större utrymme men ibland mindre.

Skilda världar

01/06/2015 21:21

Jag har den äran att vara gudmor till två fina tjejer. Jag ser det som att världen försöker balansera den orättvisa jag känner. När jag inte kan bli mor fick jag iallafall bli gudmor, vilken är en stort uppdrag det med och en ära att få förtroendet från föräldrarna.  Jag är inte religiös på något sätt, tvärtom, så jag har valt att tolka rollen som gudmor på mitt sätt.  Mina guddöttrar kommer att ha mig i sitt liv som en annan vuxen utanför familjen som kommer att se dem för vad de vill vara.  Jag ser fram emot att få vara med när de växer upp. Så fantastisk det är att ha dem i mitt liv lika sorglig är deras  påminnelse till vad jag inte har. Men de hjälper mig att få ha en relation som är närmare än till andra barn och jag lär mig hur barn är i olika åldrar. Jag tycker om barn, det har inte förändrats med min egen barnlöshet. Jag är glad och tacksam för de barn jag får ha i mitt liv. Visst finns det en sorg i min relation med barn men jag vill inte vara utan dem. Jag vill inte heller att någon annan ska vara barnlös om de inte vill de själva. Jag tänker att alla barn som blir till är mirakel och värda att finnas till för mångas glädje.

Min äldsta guddotter är 8 år och hon har en storasyster som jag också  har en bra relation med. De fick i julklapp av mig att gå och se Saltkråkan. Vi var där idag tillsammans med deras mamma. Det är väldigt lärorikt att få vara med på ett hörn och se hur mammarollen kan vara. Det förhandlas konstant om vad barnen vill göra och vad de får göra. En helt annan värld mot vad jag själv är van vid. Själva Saltkråkan fokuserar verkligen på familjen och barnen och det väcker som alltid mycket olika känslor. Jag gläds med de barn som får ta del av en sådan fantastisk  berättelse men jag känner mig utanför den gemenskapen som familjerna skapar i idyllen i Skärgården och utanför de familjer som är där och tittar. Var finns vi , för det måste ju finnas fler som jag! Jag önskar så att synliggöra alla oss som känner som jag.

Det är tufft och svårt att sätta sig in i  hur en del  mammor sörjer sitt förlorade oberoende och sin saknade identitet, när vi, ofrivilligt barnlösa, samtidigt kämpar med vår ensamhet och utanförskap när vi försöker hitta vår identitet i en kultur som ser moderskapet som det självklara i livet och som vi så gärna hade velat vara en del av.