Sorg med motstånd
01/04/2015 20:53
Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig här, med en blogg som handlar om ofrivillig barnlöshet.
Jag kämpade på länge för att få uppnå min önskan om att få bli mamma till L`s barn. Det fanns inte i min värld att jag inte skulle lyckas, det tog bara lite tid. Barn var ju något jag kunde välja om jag ville ha eller inte, och om jag ville det så skulle det gå med tanke på alla hjälpmedel som finns. Alternativet fanns inte i någon diskussion.
När beskedet kom, att jag inte blev godkänd för att ta emot ett barn för adoption på grund av min tidigare bröstcancer, började en känsla gnaga i mig att kampen var över. Det var dags att ge upp och sluta kämpa. Jag trängde undan känslan. Jag ville inte erkänna att jag själv inte orkade fortsätta. Ett eventuellt nålsöga fanns kvar, men jag var slut. Jag ville inte kliva över på andra sidan tröskeln men jag började kika över dit. Det pågick under några månader och efter ungefär ett år började jag ta till mig det overkliga. Jag visste rent praktiskt att jag inte hade några möjligheter kvar att bli mamma, men känslomässigt tog det tid. Ibland känns det fortfarande som att föräldrarskapet ligger framför mig, att det fortfarande ska komma. Så svårt är det att förstå. Det är svårt att börja sörja när man egentligen vill skjuta det framför sig. Sorgen kommer i små etapper och det är så det får vara.
Hela samhället är uppbyggt på att vi ska bilda familj, det är ju så världen fortsätter leva. Att inte vara en del av den utvecklingen är att vara annorlunda och det skulle vara ok om det var ett aktivt val. Jag kommer att leva med den sorgen, men jag kommer att göra det på ett så bra sätt jag kan. Jag försöker ta reda på hur jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, för mig.