Om mig

Min historia
12/28/2014 17:54

Jag har alltid velat ha barn, det fanns ingen tvekan. Vad jag visste var att jag ville ha det tillsammans med rätt man. Jag hann bli 34 år innan jag hittade honom. Livet var fantastisk och efter två år hade vi en bra grund att stå på för att bilda familj med barn. Ett år gick och ingenting hände. Vi var inte så bekymrade över det, vi fick bara mer tid tillsammans innan barnen kom. Vi gjorde en fertilitetsutredning och allt såg fint ut. Nästa steg var IVF. Efter fyra IVF’er med 10 poängiga embryon, var vi fortfarande barnlösa. En gång hade vi blivit gravida till vecka 6. Jag hade vänt ut och in på mig själv och levde så hälsosamt jag bara kunde utan att gå till överdrift. Jag gick på zonterapi och akupunktur och vi åkte på fantastiska vandringsresor. Varför ville inget embryo stanna?

Den sista IVF vi gjorde var den sista vi fick finansierade via landstinget, precis i samband med min 40-årsdag. Jag hade laddat min kropp i ett år för att kunna ge allt jag kunde till ett embryo som skulle få de bästa förutsättningarna för att stanna kvar hos oss. Samtalet kom när jag kom ut från akupunkturen och var på väg till fertilitetsmottagningen, inga embryon hade klarat sig. Jag fick inte ens en chans att se om min kropp hade blivit mer mottaglig. Var det här slutet? Jag hade väldigt svårt att acceptera det och helst av allt ville jag prova en gång till. Vi la det på hyllan över sommaren och försökte få lite distans till det. Jag hade börjat springa och njöt av det, vi åkte på min 40-års resa två veckor i USA. Vi reste runt och sprang, vandrade och njöt av livet tillsammans. Jag hoppade att vi skulle kunna påbörja en sista femte IVF när vi kom hem, även om vi inte var riktigt överens där.

I samband med att jag hade fyllt 40 blev jag kallad till mammografi. De ville göra flera tester. Eftersom jag just skulle resa iväg kunde jag göra det när jag kom hem igen. Min första tanke var att det var bra att de var så nogranna och eftersom jag mådde så bra och kände mig stark fanns det ingen anledning att oroa mig. Ni förstår kanske vad som hände sen? Jo, jag hade fått bröstcancer. En hormonell sort som jag säkerligen triggat igång själv med mina IVF behandlingar. Långt ifrån alla får det av IVF behandlingar men min kropp reagerade på det sättet. Istället för att fundera mer över en femte IVF satte jag igång med cellgiftsbehandlingar. Min tumör hade blivit så stor och behövde minskas ned innan de kunde operera. Efter 6 cellgiftsbehandlingar, en operation med ett direktimplantat och fem veckors strålning var den resan över.

Vi hade redan ställt oss i adoptionskö och var på gång att börja adoptionsutbildningen när cancern kom emellan. Mitt mål var att komma tillbaka så fort som möjligt för att återuppta adoptionsutbildningen. Ett år efter cancerbeskedet kunde vi börja. Min längtan efter att bli förälder var fortfarande stark och möjligheten att få adoptera var självklar när våra försök att bli biologiska föräldrar blev fruktlösa. Efter avslutad adoptionsutbildning fick jag beskedet att jag måste skicka in en enskild ansökan till socialstyrelsen eftersom jag hade varit sjuk. De valde tyvärr att inte godkänna mig till att få adoptera ett barn. Det var för kort tid sedan jag hade varit sjuk och de var oroliga att jag skulle få ett återfall. Jag bankade huvudet rakt in i ofrivillig barnlös.

Nästa tanke jag rusade vidare till var att vi kunde ju bli familjehem. Jag anmälde oss till ett informationsmöte men insåg efter det att vi behövde landa i att bara vara vi men att det kanske senare i livet kunde vara något för oss. Vi bearbetar fortfarande barnlösheten. Det är en stor omställning och vi går igenom olika alternativ på hur vi nu vill leva vårat liv. Vi har varandra, vi kan göra vad vi vill, hela världen ligger för våra fötter och vi är friska!

8 reaktion på “Om mig

  1. Kristina

    Hejsan.

    Jag vill av hela mitt hjärta tacka för din blogg. Den har gett mig hopp och en känsla av att jag inte är så ensam som jag just nu känner mig. Tusen tack för ditt mod att beskriva din resa och Er väg i detta helvete som är ofrivillig barnlöshet.

    Jag är ofrivilligt barnlös sedan 10 år och sedan midsommarafton barnlös för alltid och har just nu ingen mera plan utan inser att ”this is it”. Jag har haft en plan a, plan b och idag står jag vid plan f och är totalt oförberedd på att det skulle bli så här. Jag trodde att vi var ett utav de par som skulle lyckas, att vi skulle få vårt efterlängtade barn, men det blev inte så för vår del.

    Hoppas att du skriver fler inlägg och tack för dina ord.

    Med vänlig hälsning

    Kristina P

    Svara
    1. Linda Malm

      Hej Kristina!

      Det värmer hela mitt hjärta att få höra ifrån dig. Tack för att du delar med dig av dina tankar och hjälper mig och flera andra att känna oss mindre ensamma.

      Det är en tuff resa vi behöver gå igenom och det är lite skrämmande att ha hamnat här men jag hoppas att vi tillsammans kan skapa en mötesplats där vi får andas, skrika, bara vara och luta oss mot varandra.

      Kramar
      Linda

      Svara
  2. Mikaela

    Hejsan, intressant att jag hittade din blogg. Jag känner så igen mej i alla stadier du beskrivit i din blogg, barnlöshet är verkligen en tuff resa som hade varit enklare om man fått nån form av stöd, vi är verkligen en osynlig, på nåt sött tabubelagd grupp..Jag är canceropererad och kan därför inte få barn och har varit i adoptionskö i åtta år men det resulterade inte i nåt barn. Adoptionsprocessen är också en resa som heter duga..För de flesta blir der barn i slutändan men inte för oss. Man är annorlunda, man är utanför, man får inte uppleva flera livsskeden som för de flesta är en självklar del av livet, det är svårt att hantera.

    Svara
  3. Jenny Lundqvist

    Åh, här känns det nästan ännu mera hemma än i min egen fb-grupp ”barnlös pga cancer” som jag startade i höstas för att förhoppningsvis få känna samhörighet i min sorg!
    Kontaktade nyligen ”barnlängtan” och blev idag tipsad om dig så gick direkt hit och kollade. Oj, vad det kändes i hjärtat att läsa!! Både sorgligt och hoppfullt, det kändes direkt att ”nu finns det andra att dela min sorg med på riktigt!”
    TACK för ditt initiativ och ditt engagemang!! ?
    Jag heter Jenny och är 38 år och bor i Mora. Min sambo Christer blir 43 i sommar. Vi skickade in papper om fertilitetsutredning sommaren 2014 och fick i januari reda på på att min sambos simmare varken var tillräckligt många el bra så vi ick ställa in oss på IVF. Vi kom dock aldrig dit… för ganska precis ett år sedan (+en vecka) när man gjort ultraljud och spolning av äggledare på mig fick vi chockartat istället för datum för ivf-start reda på att jag hade
    äggstockscancer och 3 veckor senare opererades alla fortplantningsorgan och div annars bort för att jag skulle ha en chans att överleva. En tuff månad senare, när jag skulle börja aggressiv cellgiftsbehandling hade man dock upptäckt att allt ”bara” varit borderlinetumörer och, typ hokuspokus, jag var frisk… För att korta av historien och skippa all vånda och sorg som kommit efter det så har vi nyss bestämt oss, efter möte med en människa på
    familjerätten här som berättade Moras extremt strikta adoptionsregler, för att trots att det gör väldigt ont att tänka på vad det innebär inte ens försöka oss på adoption. Att bli familjehem är nu vår enda möjlighet att komma i närheten av att bli en familj och det tänker vi nu att vi ska försöka med när vi känner oss lite mer känslomässigt hela.
    Många tacksamma kramar för denna grupp Linda, jag tror att jag kommer få stor hjälp i att komma vidare med stöttningen här ??
    Hälsningar Jenny Lundqvist

    Svara
    1. Linda Malm

      Hej Jenny!

      Varmt välkommen hit!
      Vilken resa ni har varit med om. Känner igen mig delvis om att bli dubbelt drabbad.
      Tack för att du berättar och vill dela med dig.
      Familjehem är en otroligt viktig del i många barns liv och vi har liksom er funderat på det när vi känner oss hela. I dagsläget fokuserar vi så länge på de barn vi har omkring oss.

      Berätta gärna hur det går för er!

      Kram Linda

      Svara
  4. Där Rosor Aldrig Dör

    Hej Linda!
    Jag vet inte vad jag ska skriva, finner inga ord. Du är enorm stark som vill dela med Dig av resan som ni gjort! Å det liv som ni nu lever och hur ni orkar leva det.
    Blir också rädd, jag och min man kämpar med ofrivillig barnlöshet, jag har precis fyllt 40 och i veckan kom kallelsen till mammografin :S
    Hade Du inga känningar i bröstet av tumören innan den upptäcktes funderar jag på?
    Eller några andra känningar/problem?

    Varma Kramar till Dig

    Svara
    1. Linda Malm

      Jag tränar på att leva med sorgen och den gör sig påmind då och då.
      Annars försöker jag tänka på saker som jag mår bra av och göra så mycket jag kan av det.

      Jag hade inte känt något innan men min tumör var platt, så ingen knöl. Både onkologen och kirurgen sa att den var svår att känna trots att den var 10 cm. Det kommer säkert gå bra på din mammografi. Det är ju inte det vanligaste att man drabbas av cancer.

      All lycka till dig!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *