Skilda världar

01/06/2015 21:21

Jag har den äran att vara gudmor till två fina tjejer. Jag ser det som att världen försöker balansera den orättvisa jag känner. När jag inte kan bli mor fick jag iallafall bli gudmor, vilken är en stort uppdrag det med och en ära att få förtroendet från föräldrarna.  Jag är inte religiös på något sätt, tvärtom, så jag har valt att tolka rollen som gudmor på mitt sätt.  Mina guddöttrar kommer att ha mig i sitt liv som en annan vuxen utanför familjen som kommer att se dem för vad de vill vara.  Jag ser fram emot att få vara med när de växer upp. Så fantastisk det är att ha dem i mitt liv lika sorglig är deras  påminnelse till vad jag inte har. Men de hjälper mig att få ha en relation som är närmare än till andra barn och jag lär mig hur barn är i olika åldrar. Jag tycker om barn, det har inte förändrats med min egen barnlöshet. Jag är glad och tacksam för de barn jag får ha i mitt liv. Visst finns det en sorg i min relation med barn men jag vill inte vara utan dem. Jag vill inte heller att någon annan ska vara barnlös om de inte vill de själva. Jag tänker att alla barn som blir till är mirakel och värda att finnas till för mångas glädje.

Min äldsta guddotter är 8 år och hon har en storasyster som jag också  har en bra relation med. De fick i julklapp av mig att gå och se Saltkråkan. Vi var där idag tillsammans med deras mamma. Det är väldigt lärorikt att få vara med på ett hörn och se hur mammarollen kan vara. Det förhandlas konstant om vad barnen vill göra och vad de får göra. En helt annan värld mot vad jag själv är van vid. Själva Saltkråkan fokuserar verkligen på familjen och barnen och det väcker som alltid mycket olika känslor. Jag gläds med de barn som får ta del av en sådan fantastisk  berättelse men jag känner mig utanför den gemenskapen som familjerna skapar i idyllen i Skärgården och utanför de familjer som är där och tittar. Var finns vi , för det måste ju finnas fler som jag! Jag önskar så att synliggöra alla oss som känner som jag.

Det är tufft och svårt att sätta sig in i  hur en del  mammor sörjer sitt förlorade oberoende och sin saknade identitet, när vi, ofrivilligt barnlösa, samtidigt kämpar med vår ensamhet och utanförskap när vi försöker hitta vår identitet i en kultur som ser moderskapet som det självklara i livet och som vi så gärna hade velat vara en del av.

 

Sorg med motstånd

01/04/2015 20:53

Jag trodde aldrig att jag skulle befinna mig här, med en blogg som handlar om ofrivillig barnlöshet.

Jag kämpade på länge för att få uppnå min önskan om att få bli mamma till L`s barn. Det fanns inte i min värld att jag inte skulle lyckas, det tog bara lite tid. Barn var ju något jag kunde välja om jag ville ha eller inte, och om jag ville det så skulle det gå med tanke på alla hjälpmedel som finns. Alternativet fanns inte i någon diskussion.

När beskedet kom, att jag inte blev godkänd för att ta emot ett barn för adoption på grund av min tidigare bröstcancer, började en känsla gnaga i mig att kampen var över. Det var dags att ge upp och sluta kämpa. Jag trängde undan känslan. Jag ville inte erkänna att jag själv inte orkade fortsätta. Ett eventuellt nålsöga fanns kvar, men jag var slut. Jag ville inte kliva över på andra sidan tröskeln men jag började kika över dit. Det pågick under några månader och efter ungefär ett år började jag ta till mig det overkliga. Jag visste rent praktiskt att jag inte hade några möjligheter kvar att bli mamma, men känslomässigt tog det tid. Ibland känns det fortfarande som att föräldrarskapet ligger framför mig, att det fortfarande ska komma. Så svårt är det att förstå. Det är svårt att börja sörja när man egentligen vill skjuta det framför sig. Sorgen kommer i små etapper och det är så det får vara.

Hela samhället är uppbyggt på att vi ska bilda familj, det är ju så världen fortsätter leva. Att inte vara en del av den utvecklingen är att vara annorlunda och det skulle vara ok om det var ett aktivt val. Jag kommer att leva med den sorgen, men jag kommer att göra det på ett så bra sätt jag kan. Jag försöker ta reda på hur jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, för mig.

Välkommen!

12/28/2014 18:52

Äntligen har jag kommit så här långt!

Nu är sidan här där jag kan kommunicera med alla er andra i samma situation. En plats där vi som alla längtade efter barn men som aldrig fick några kan prata med varandra om saker som ingen annan kan förstå.

Nu är vi på gång och 2015 kommer att bli ett bra år, för nu har vi varandra.

Kram Linda