Till dig mitt barn

Jag fick aldrig träffa dig men du påverkar mitt liv varje dag. Du finns med mig i allt jag gör och jag har mycket att tacka dig för.

Jag förstår att det låter väldigt märkligt att känna tacksamhet till dig när jag lever med sorgen över att aldrig ha fått möta dig. Men mitt liv blev så här utan dig. Så otroligt sorgligt att känna denna längtan till dig och aldrig kunna nå hela vägen fram. Det gör också att din påverkan på mitt liv är konstant.  Allt jag gör, gör jag med din närvaro i minnet och i hjärtat. Så mycket kärlek som fanns och finns i vår relation.

Mitt liv blev inte detsamma efter att hoppet att få möta dig försvann. Mitt liv förändrades för alltid. Du gav mig en sorg med tid för reflektion över vem jag var och vem jag vill vara. Om jag nu skulle leva ett liv utan dig, hur vill jag att det livet ska vara? Kan jag kompensera mitt liv med något annat?

Jag fick möjligheten att gå ner i arbetstid och studera till samtalscoach. Dels för att bearbeta mitt liv men också för att få en ny inriktning i livet med att få stötta andra som går igenom samma sorg. Det är en skön känsla som infinner sig i mötet med andra som har upplevt samma sak som ingen annan kan förstå.

Så du mitt barn hjälper mig att leva ett bra liv. Du finns med mig i min magkänsla i allt jag gör precis som det barn jag en gång var och som också hade en längtan efter kärlek och närhet. Nu kan jag ge henne all min kärlek som jag hade sparat till dig.

Så tack för allt du ger mig. Tack för att jag fick en ny inriktning i livet som coach med möjlighet att hjälpa andra. Tack för att du gav mig möjligheten att få vara mer med mig själv och lära känna mig själv på ett djupare plan. Tack för att jag fick komma närmare en kärlek till mig själv och på så vis se alla möjligheter jag har runt omkring mig. Tack för att jag nu planerar att skriva boken om dig och livet utan dig. Tack för att du vände all din kärlek tillbaka till mig.

Tack

Ofrivilligt barnlösas dag 2017

Nu är ofrivilligt barnlösas dag över för i år. Jag hoppas att den har nått ut till många att den finns och att fler har blivit hjälpta av den.

I Stockholm fick vi en fin dag tillsammans med fler föreläsare som kunde lära mig någonting nytt och dela mina känslor med.  Cristina Archetti kom och delade med sig av sina studier på hur barnlösa filmroller ser ut. Det var inga uppmuntrande roller vi får symbolisera.  Jag kan tyvärr inte lägga upp hennes föreläsning här som filmades men ni kan gå med i den slutna gruppen Barnlängtan live på facebook och titta på den, sedan kan ni lämna gruppen om ni inte vill stå kvar.

Cristina hade sällskap med en annan norska, Hilde Haug, som just har börjat prata om sin ofrivilliga barnlöshet och som dokumentärfilmare nu spelar in en film om sin barnlöshet och speglar sig i andra för att försöka förstå sin sorg. Hon filmade föreläsarna för att få material från dagen till sin film. ”Härligt” med en film som handlar om den barnlösheten som ofrivilligt blir för alltid.

 Victor  Bernhardtz Ledamot i RFSU’s förbundsstyrelse. Han delade med sig av sin egna erfarenhet av ofrivillig barnlöshet och att RFSU nu arbetar med att synliggöra ofrivillig barnlöshet i familjepolitiken. Det låter lovande och härligt med fler som arbetar åt samma håll.

 Jag fick äran att vara med och prata om mina erfarenheter av det svåra. Om motståndet till insikten att det inte blir barn, vad ligger bakom vår längtan och hur vi kan hjälpa oss själva att hantera den samt om skammen som hindrar oss att vara den vi är.

 Tobias Åkerman kom och delade med sig av sin bakgrund som ofrivilligt barnlös från ett manligt perspektiv. Något som var väldigt uppskattat av alla de män som hade kommit och även av kvinnorna. Han delade även ut sin bok: ”Drömmen om ett barn” till alla som var där.

 Lilian Thykjaer Jorgensen, Donor coordinator Nordic cryobank, kom från Köpenhamn och pratade om alternativet spermadonation. Hon berättade om kraven som ställs på sperman och att av alla som ansöker om att bli donator är det bara 5-7 procent som blir godkända. Ämnet kanske låter lite provocerande för oss men jag tyckte att det var intressant att lyssna till och lära mig mer.

 Till sist årets goodiebag. Så glad att det finns människor som vill stötta oss och ge oss en gåva så att alla fick med sig en present som jag hoppas kan ge en liten uppmuntran på vägen hem från dagen. Tack till Dermalogica som skänkte väskor och rengöringsprodukter. Tack till Nicks sockerfria chokladbars som var så goda. Tack till tidningen Hälsa med inspirerande läsning.

Tack också till alla ni som kom och bidrog till gemenskapen med intressanta samtal.  Så kul att få träffa både gamla och nya vänner.

Nu laddar vi om för 26:e maj 2018!

KRAM

Vårkänslor

Det börjar närma sig vår trots att kylan ligger över oss, men det känns att den är här. Jag har cyklat och sparkat mig fram på min sparkcykel och då är det vår för mig.  Vad kommer den här våren och försommaren att föra med sig? Vad vill jag att den ska föra med sig?  Allt ligger hos mig att välja.

Det är en av de tuffare tiderna på året med flera aktiviteter för barn och deras mammor. Mors dag och skolavslutning.  Det är en av anledningarna till att Ofrivilligt barnlösas dag lades på sista lördagen i maj så att vi också skulle ha en dag som kan synliggöra att vi finns. Hur skulle du vilja att den uppmärksammades? Jag tycker det känns bra att få samlas kring en aktivitet i Stockholm och umgås och vara i ett sammanhang tillsammans med andra som har gått igenom samma sak och där jag inte behöver förklara mig. Där vi kan få vara den vi är och tillsammans se framåt mot nya möjligheter.

Det är en explosiv och utvecklande tid nu, inte bara i naturen.  Mina studier till samtalscoach går mot sitt slut och ser med spänning fram emot att få komma igång med samtal för alla som kanske behöver hitta en riktning och se på vilka möjligheter som finns i livet.  Jag ser fram emot min födelsedag, vår bröllopsdag, min systerdotters 5-årsdag med kalas i Skåne, fler springturer i naturen, balkonghäng med mina örter jag odlat i år och jag längtar till känslan av samhörighet på Ofrivilligt barnlösas dag.

I juni drar jag igång mitt bokprojekt där alla som vill får vara med och bidra med att svara på några frågor som jag kommer att presentera här. Jag vill försöka få med olika perspektiv om hur det är att leva som ofrivilligt barnlös.

Nu får värmen komma! Jag dricker lite mer te så länge 🙂

KRAM

Ofrivilligt barnlösas dag 27/5

Glad vår!

Äntligen maj, som jag har längtat. Nu väntar födelsedag, bröllopsdag och ofrivilligt barnlösas dag där jag hoppas få träffa fler av er. Läs gärna mer om Inbjudan och program till dagen här. Cristina kommer tillbaka och föreläser i år om hur vi personifieras i filmer och har kommit fram till ett skrämmande resultat. Cristina är professor i kommunikation och ofrivilligt barnlös. Hon håller även på med en studie om ofrivillig barnlöshet och kommunikation. Hon söker fler att intervjua om du känner att du skulle vilja berätta om dina erfarenheter i din barnlöshet. Kom och träffa henne den 27/5 eller kontakta henne direkt: cristina.archetti@media.uio.no

I år tar jag steget ut och pratar själv om svårigheter, möjligheter och framtid som ofrivilligt barnlös. Jag dyker ner i sorgen och hur den kan hjälpa mig att läka. Förmiddagen är riktad direkt till oss som har lämnat alla försök. Eftermiddagen går över till mer information till dem som fortfarande håller på att försöka. Du väljer hur länge du vill vara med. Förra året blev jag alldeles varm av känslan i rummet som växte och spreds under dagen.

Ikväll tittar jag på Världens barn galan och tänker på alla barn i världen som behöver hjälp och på vad jag kan göra för några av dem.

Ha en fin 1:a maj!

Radio

Hej alla!

I helgen var jag på styrelsemöte/årsmöte med föreningen Barnlängtan där jag är med. Jag är med där för att föra våran talan och informera om hur de kan forma arbetet så att även vi kan inkluderas. I samband med det hade jag träff med några medlemmar ur facebookgruppen Ofrivilligt barnlös – andra sidan tröskeln – för kvinnor  Är du inte medlem där rekommenderar jag att skicka en förfrågan dit om medlemskap. Där finns många fina medmänniskor som gått igenom samma resa och som finner stöd, tröst och inspiration hos varandra. Där kan du också hitta andra medmänniskor där du bor.

Jag blev också inbjuden till Sveriges Radio P4 i Malmöhus för att intervjuas tillsammans med Helena från facebookgruppen och boende i Malmö, om att leva ofrivilligt utan egna barn. Så glad att de ville ha med oss och hjälpa till att synliggöra ämnet. Lyssna på intervjun här: Sveriges Radio P4 Malmöhus

Avslutade helgen med att hälsa på mina syskonbarn och fick leka kurragömma. Tänk att det kan vara så kul. Lek och andra kreativa aktiviteter är frigörande och ökar välmåendet för mig. Hemma utan barn finns sång och dans till hands. Kanske att jag ska vara lite kreativ och satsa på att påskpyssla i år?

Kan man leva ett bra liv utan barn?

Hur långt kan man gå för att få ett barn? En fråga jag idag funderar över.

När jag var inne i min strävan efter att få ett barn hade jag inga gränser för vad jag kunde göra för att uppnå mitt efterlängtade mål. När jag inte blev gravid av oförklarlig anledning tappade jag hoppet och när min cancer kom i vägen kunde jag inte fundera vidare på vad mer jag kunde göra utan lade allt hopp på adoption utan framgång.

Idag finns det massor av forskning på området fertilitet. Forskare försöker utveckla alla möjligheter till att fler ska få barn. Det är en ekonomisk tillgång med fler barn och livet behöver ju på något sätt gå vidare. Men till vilket pris? Hur långt vill samhället att jag ska gå? Ska jag transplantera min livmoder? Frysa ner min ägg för att kunna vänta lite till när jag är yngre? Inget av dessa är någon garanti. Reprounion, ett samarbete mellan Sverige och Danmark i Öresundsregionen,har fått 70 miljoner från EU till att forska om ofrivillig barnlöshet och minska barnlösheten som är för hög idag. Vi ska i Sverige föda 2,1 barn var idag för att hålla i befolkningsmängden. Vi föder idag 1,8. Det är bra att det finns resurser till denna forskning för den behövs för att färre ska hamna där du och jag befinner oss idag.

Men jag skulle så gärna vilja att vi någon gång nämndes. För det är så många som lever med sorgen i tystnad och känner sig så misslyckade. Av all forskning som sker så lyckades jag iallafall ändå inte. BAM! SKAM!

För tio år sedan skrev tidningen Fokus att var sjätte kvinna inte kommer att få barn. Hur ser utvecklingen ut idag? Hur mår dessa kvinnor? Finns det någon som har sagt att de kom ut på andra sidan och fick ett bra liv iallafall? Vilken mediakanal vill skriva om det? När ska de våga? Provocerar vi? Eller är det helt enkel så att samhället inte accepterar oss, så vi försöker göra oss så osynliga vi kan och ingen tror att vi existerar? Kan vi leva ett bra liv utan barn? Även om jag vet att vi kan det så tror jag att det finns många som inte tror det.

Den frågan ska jag försöka ställa till så många som möjligt inför årets ”Ofrivilligt barnlösas dag” och alla som kommer dit och föreläser hoppas jag kan ge sitt perspektiv på frågan. Programmet håller på att utformas och kommer ut inom några veckor. Men tills dess ”Save the date” 27:e maj, ca 10-17 i Stockholm. Tillsammans blir vår röst starkare och livet inte lika ensamt.

Längtan efter tillhörighet

Tittar på programmet ”spårlöst” och blir emotionellt påverkad. Om människor som inte vuxit upp med sina biologiska föräldrar. Vad är det som väcks i mig? Jag känner så med den sökande som letar efter sitt biologiska ursprung. De kommer så nära livet, det är så äkta. De har kanske burit på en längtan under en stor del av livet om vad det var som hände? Hur ser mitt ursprung ut? Har ”de” längtat efter mig? Har de, som deltar i programmet, liksom vi burit på en tomhet inom sig med alla dessa frågor? Vi får bara se de som får svar på sin undran. Vad händer med dem som inte hittar sitt ursprung och som bär på en längtan?

Jag vänder på tankarna och funderar på mitt barn som aldrig kom och saknaden efter det barn som jag längtat efter att få träffa. Jag kommer i kontakt med mina känslor som jag upplever liknar de jag ser känslorna jag ser framför mig på tv-skärmen.

Jag gläds med dem när de får träffa den de sökt efter. Känner lättnaden i deras bröst att äntligen få veta. Jag funderar vidare över sorgen för de som aldrig får veta och på min sorg att aldrig få möta ”mitt barn”,  biologiskt eller adopterat.

Jag funderar över vad min längtan består av. Är det närvaron av ett barn i min närhet? Jag har barn omkring mig som ger mig mycket glädje, men ändå finns det en tomhet där. Är det känslan av att livet går vidare? Att det finns en förlängning av mig, någon som tar efter när mitt liv är slut? Jag har syskonbarn som kan ta efter av det jag lämnar vidare. Är det känslan av att tillhöra en grupp, en familj jag längtar efter? Vi är två i min familj, min man och jag. Vi har en trygghet tillsammans som vi har skapat. Vi har byggt ett liv vi båda trivs med och som jag kan vila tryggt i.

Men ändå fortfarande denna längtan. Läser om Maslow och hans teori om behovstrappan (se bilden nedan). Först behöver vi tillgodose våra basbehov bestående av mat, sömn och luft. Nästa steg är att vi behöver känna oss trygga i ett hem och har ett arbete som ger oss inkomst, tredje steget är att känna gemenskap med andra. Här tror jag att vi ofrivilligt barnlösa får en tuff uppgift. Vi känner utanförskap i längtan efter en familj och som vi trodde att vi kunde välja. När vi inte lyckas med det famlar vi fram i en tomhet utan att hitta den där känslan av gemenskap och orden: jag med.  Att få möta andra i samma situation är så läkande och jag tror det är viktigt att vi håller ihop och skapar vår tillhörighet tillsammans. Då tror jag att vi kan kika framåt på livet och våra oanade möjligheter mot både självkänsla (steg 4) och självförverkligande (steg 5).  Vad tror du? Känns det för enkelt? Har du många utmaningar med din omgivning som bemöter dig med okunskap om din situation? Dela gärna med dig av dina funderingar, om du känner dig bekväm med det.

Tack för att du är här och bidrar till gemenskapen och möjligheten till ett meningsfullt liv för alla oss som längtar efter en tillhörighet. Vi finns, du finns även om det kan vara svårt att förstå ibland i dagens norm.

Nu är det jul igen…!

Så var vi här igen. Ännu en julhelg med allt vad det innebär. Först börjar det med advent och alla ljusen som tänds och sprider stämning. Jag funderade ett tag på att jag ville ha en egen adventskalender men det verkar inte finnas någon för vuxna. Eller så letade jag inte tillräckligt. Helst skulle jag ha en med fina bilder med ett budskap, kanske dagens ord. Får fundera mer på det till nästa år. Pratade med min 4-åriga systerdotter och hon och hennes bror hade 9 kalendrar tillsammans. De var fullt sysselsatta. Borde finnas för vuxna…

Att leva utan barn innebär att jag får välja helt utifrån mig själv hur jag vill skapa min julstämning. Jag kommer absolut att ha gran med ljus, glitter och kulor. För det tycker jag är mysigt. Jag äter julvört med skinka och senap varje dag. Jag bakar pepparkakor och chokladgodis och njuter av ett pepparkakshus. Idag finns det fler organisationer som möjliggör att jag kan köpa julklappar till barn som annars inte skulle få några.

Det är en process att gå igenom för att skapa en jul efter egna önskemål. Vad tycker jag om? En vuxen jul utan barn. Ofrivilligt. Acceptans är svårt men oundvikligt för att kunna komma vidare med mig själv och för att kunna hitta saker jag mår bra av. Jag tycker att det går bättre och bättre även om sorgen följer med och tar tag i mig vid olika tillfällen. Jag kan iallafall stå upp för den idag.

Jag tror att det viktigaste är i denna tid att:

  1. Var snäll mot dig själv!
  2. Prata till dig själv som du skulle pratat med någon du tycker om. 
  3. Försök planera in något du kan se fram emot i januari.  Jag ser fram emot en kickoff med mina kurskamrater på min coachutbildning.
  4. Skapa en ny tradition på julafton. Jag älskar att lägga pussel och ser fram emot att få pussla drickandes på en god juldrink.
  5. Läs, skriv, dansa, sjung, lyssna på musik, promenera. Kreativitet är bra för kropp och själ.
  6. Du är inte ensam!
  7. Andas!

Till sist vill jag bara säga att du är fantastisk var du än befinner dig där ute!

God Jul!

Linda

Depression

Läser i dagens DN om att även pappan kan drabbas av depression efter att barnet har fötts men att det tas väldigt liten hänsyn till hur papporna mår genom graviditet, förlossning och spädbarnstiden. Det kan i sin tur leda till att papporna känner sig utanför och osynliga i föräldraskapet. Det är självklart viktigt att detta synliggörs så att mammorna får avlastning och att de kan hjälpas åt på ett så jämlikt plan det går. MEN….

Hallå! Vem tänker på oss? Någon? Att drabbas av ofrivillig barnlöshet är definierat som en sjukdom: ”Enligt regeringens proposition ”Prioriteringar i hälso- och sjukvården” från 1996 ska sjukvården prioritera behandling av ofrivillig barnlöshet på samma sätt som behandling av andra skador och sjukdomar”, ett funktionshinder och livskris: ”Ofrivillig barnlöshet kan orsaka en långvarig livskris. Vid psykiska trauman som orsakar en krisreaktion är det vanliga att krisen efter några veckor går vidare till bearbetningsfas och nyorientering, men vid ofrivillig barnlöshet kvarstår krisreaktionen ibland så länge som 20 år efter avslutad behandling. Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet”. Källa:wikipedia

Jag tror inte att den någonsin försvinner utan att den är något som vi får försöka leva med så gott vi kan. Det svåra för oss är att vi triggas av omgivningen konstant. Men vi har aldrig fått någon plats att synas på. Inget som bekräftar vår sorg. Det finns idag ingen beredskap för att ta hand om den sorgen som vi drabbas av och blir deprimerade av. Jag tror att det beror på att den är så skambelagd att de flesta inte ens orkar prata om den och då är det svårt att bearbeta den. Men tänk om vi kunde börja synas lite här och där som en del av samhället. Tänk vad det skulle kunna underlätta för de som drabbas att förstå att de inte är ensamma.

Kunde nyligen läsa om att Klara Zimmergrens bok: ”Längtan bor i mina steg” ska bli film. Det tycker jag är fantastiskt men min undran är hur slutet kommer att bli. Slutar den med att de lever utan barn eller slutar den med att det till slut kommer ett adoptivbarn. Klarar ”man” av en film utan att det blir barn till slut? Klara ”man” av att se oss som försöker leva ett liv med sorgen efter ett barn som aldrig kom?

Var i veckan på Sophiahemmets fertilitetsavdelning för att prata med personalen där om hur det är att hamna på andra sidan. Det blev ett fint möte och de var väldigt nyfikna på vad de kan göra för oss. Framförallt undrade de när i processen av misslyckade fertilitetsbehandlingar vi är mottagliga för information om att det finns ett forum för de som aldrig lyckades. Där och då är man i en sån chock och vill fundera på andra alternativ så man kanske tar illa upp om man får en sån information. Men jag tror ändå att jag hade velat veta att det fanns. För en sådan typ av information kanske det aldrig finns ett bra tillfälle? Så länge jag ser ett barnlöst liv som den värsta katastrofen kan jag inte sluta hoppas. Så jag klamrar mig fast vid minsta lilla hopp så länge jag kan. Kanske hade det varit tryggt att veta att jag inte var ensam, speciellt om jag drabbas av en depression.

Skulle vara väldigt tacksam om du ville dela med dig av dina tankar kring detta! Om du inte vill lämna en kommentar här maila gärna mig på lndmalm@gmail.com