Untold stories – Nu på youtube!

Nu finns hela dagen i Oslo upplagd som film på Youtube.

Dagen är uppdelad i olika block. Jag deltar i mitten på panel 3 som avslutas med en frågestund med mig, Hilde och Elisabeth. I Hildes presentation visas även en bit av den dokumentärfilm som hon arbetar med. Filmen har nyligen blivit antagen av ett produktionsbolag och jag hoppas verkligen att den kommer att visas på SVT så småningom.

Cristina Archetti som anordnade dagen finns med i panel 2 med en presentation om hur vi barnlösa har för roller i filmer. Hon har nu gjort en föreställning av hennes föreläsning och den hoppas jag vi snart kommer att få se inspelningen av då hon uppträdde med den förra helgen i Oslo.

https://www.youtube.com/playlist?list=PLY1vTdhs4qMdTFMhxds9VG3LNZ8wXN_dI

P.s. Det var väldigt svårt att hitta orden på engelska 🙂 D.s.

Radioprogrammet Karlavagnen

Igårkväll hade radioprogrammet Karlavagnen ofrivillig barnlöshet som tema och med nedan presentation om programmet (delar av den) så hoppades jag att ämnet enbart skulle handla om oss som aldrig får barn men det blev inte riktigt så. Vi är några stycken som aldrig fick barn med i programmet så lyssna gärna.

Du som väntat, längtat och hoppats förgäves på ett plus på graviditetstestet – hur har det format dig? Hur hanterar du turerna mellan hopp och förtvivlan? Hur har det påverkat din relation?

Var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa – trots att det är så vanligt kan den eller de som uppnått en viss ålder utan att bilda familj möta både oförståelse och fördomar från omgivningen. Hur bemöter du det? Och hur mycket måste man egentligen glädjas åt alla andras bebislycka och ultraljudsbilder i sociala medier?

Lyssna här!

Här kan du läsa kommentarer till avsnittet:

Karlavagnens facebooksida

”Min” relation till andras barn

Att leva med sorgen över att aldrig få barn kan ligga till grund för hur relationen med andras barn utvecklar sig.  Allting som jag hade sett fram emot att få göra med mitt barn ligger där i sorgen och bubblar. Saker jag hade velat göra, saker jag hade velat handla och händelser jag hade velat vara med om.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka på vad jag skulle ha velat göra för mitt barn och använder andra barn för att få mitt behov tillgodosett. Vad jag vill går före barnens bästa?

Det här är tankar som jag funderat på under påskhelgen då jag spenderat tid med mina kära syskonbarn. Jag skulle vilja köpa allt till dem, men med en följd att de inte uppskattar det de får. De vill ha allt. Kan det bero på att de är vana vid att få saker?  Att handla saker till dem känns som helande terapi för mig, men hur blir det för dem? Kanske skulle de må bra av att få önska sig och längta efter något.

Jag vill att de ska vilja ha något som jag kan köpa till dem för det får mig att känna mig värdefull. De som är barn får fylla mina behov. Hur sunt är det? Vad behöver jag bearbeta för att utveckla min relation till dem som är för deras bästa för att bli goda människor med ödmjukhet inför saker de önskar sig?

De lär mig hela tiden saker om mig själv. Jag tror att jag börjar förstå att det kan vara en god idé att minska på inköpen till dem och istället göra mer saker tillsammans. Det roligaste på hela påsken var enligt barnen att bowla tillsammans. Att göra saker tillsammans är mer minnesvärt än om de fick köpa en leksak till att lägga i den stora högen. De vill också känna sig värdefulla och upplever det när vi gör något tillsammans som de får känna sig som en del av. De är en del av gemenskapen.

Kanske är det detta som föräldrar lär sig tidigare i föräldraskapet än jag i mitt mosterskap?  Jag lär mig av att reflektera barnens upplevelser när de har åkt hem. Nu tror jag att jag förstår lite bättre. Jag ska bli bättre på att unna mig själv mer av det jag behöver och inte använda dem till att tillgodose mina behov. Jag längtar efter nästa gång vi ses med mindre affärer och mer upplevelser. Det är där vi kan bygga långsiktiga relationer med många delade minnen tillsammans. Syskonbarnen hjälper mig att bli en bättre människa.

På minerad mark

Vartannat år blir vi kvinnor kallade på cellprovtagning. Det blir vi för att upptäcka eventuella cellförändringar på livmodertappen och tidigt förhindra att vi drabbas av livmoderhalscancer. Provet går snabbt att ta och utförs på drop-in tider på barnmorske avdelningar.

Jag gick dit idag med raska steg i den första vårsolen. När jag närmar mig huset där mottagningen ligger tar jag upp kallelsen för att se hur jag hittar dit. Barnmorskeavdelningen 1 tr står det. Det är inte första gången jag är där, men det var två år sedan. Idag blir jag överraskad av min reaktion. Överallt finns information för gravida, amningsgrupper och om familjebildning. Jag känner mig på ett minerat område. Det är alltså hit jag skulle ha gått ifall….

Jag sätter mig i en soffa mitt emot ett stort tidningställ. Tidningarna har ett tydligt tema och det är inte riktat till mig. Jag känner mig obekväm. 

Väl inne på min provtagning hos barnmorskan tar jag tillfället i akt och frågar om det alltid är hos barnmorskan man gör denna provtagning.  Ja, svarar hon. Jag berättar om min upplevelse utifrån min ”situation” och hon berättar då att de har pratat om att även ha andra tidningar där.  Hon tackar för input och jag får uppfattningen att hon kommer att följa upp med att sätta dit även andra tidningar.  Jag kände att jag behövde en livboj att hålla mig i där jag satt i väntrummet om så bara en lokaltidning med mer allmänt innehåll.

Jag vet att det finns fler ofrivilligt barnlösa kvinnor ute i landet som upplever samma vånda inför ett besök som detta och som av den anledningen inte går dit. Kanske finns alternativet att få hjälp om man vänder sig till en gynekolog. Kanske kan man välja var man vill gå?

Går du på din kontroll? Hur upplever du det?

Artikelserie i DN

Senaste veckan har jag kunnat följa en artikelserie i tidningen DN om att få barn senare i livet.  Jag bifogar artiklarna här även om de är låsta för icke prenumeranter men bara så ni får en liten inblick om vad de handlar om. Av sju artiklar handlar tre om äldre som trots allt fick barn sent, en forskare berättar om ökade komplikationer ju senare man föder, en om hur det historiskt ser ut åldersmässigt när vi får vårt första barn och varför vi idag föder vårt första barn närmare 30 år.

 

https://www.dn.se/insidan/darfor-vantar-fler-med-att-skaffa-barn/

https://www.dn.se/insidan/gunnel-hade-gett-upp-men-nar-hon-var-47-fick-hon-en-dotter/

https://www.dn.se/insidan/forskare-onodiga-komplikationer-att-foda-efter-30/

https://www.dn.se/insidan/som-aldre-foralder-ar-man-lite-mer-mogen/

https://www.dn.se/insidan/tre-procent-av-barnen-fods-efter-ivf/

https://www.dn.se/insidan/efter-tuffa-behandlingar-foddes-tvillingarna/

https://www.dn.se/insidan/fertiliteten-varierar-stort-mellan-individer/

Vilka signaler vill reportrarna ge? Allt beror på vem som läser och jag kan bara gå till mig själv. Om jag var äldre och fortfarande försökte få barn skulle jag se de som fick barn senare som förebilder. Kan de så kan jag.  De jag har i min omgivning skulle läsa och också se att man kan lyckas få barn senare i livet och tänka att snart så är det min tur? I en av artiklarna står det om att många tror att bara man får göra en IVF behandling så blir man gravid. Vad grundar sig den tron? Kan det vara så att det är den bild vi är vana vid att se i media? Den bild som läkemedelsindustrin vill att vi ska se så att vi fortsätter tro på och kämpa med våra IVF behandlingar? Samtidigt som de ger många en möjlighet. Utan hjälpande behandlingar skulle 3 procent av alla barn inte finnas i Sverige idag och jag skulle inte vara moster.  2016 utfördes 19000 IVF behandlingar i Sverige.  1 av 3 blir gravida efter tre IVF behandlingar.  Jag vet att jag tänkte att jag skulle fortsätta tills jag blev 1 av de 3.

Det som fortfarande ekar tomt i mediavärlden är just vad som händer med de som aldrig når hela vägen fram. En av kvinnorna i artikeln som fick tvillingar berättar att hon och hennes man började fundera på vad de skulle göra istället om det inte blev barn. Kanske jobba utomlands? Finns det någon som har gjort det efter sorgen av att inte kunna få barn. Finns det någon som har hittat en ny väg i livet att gå och som lever ett bra liv utan egna barn? De förebilderna skulle jag vilja läsa om i en artikelserie.

Min bok är färdigskriven och i den deltar nio kvinnor med deras berättelser om hur det är att leva utan egna barn. Nu ligger den i händerna hos det förlag som jag hoppas ska ge oss en väg ut till alla som känner sig ensamma i sorgen, till alla som behöver en förebild och till dem som inte känner till att vi finns.

Kanske kan någon av oss få vara med i nästa artikelserie som skrivs om ämnet?

Vi finns och du är inte ensam!

Rapport från Oslo 8/2 2018

Lämnade Oslo fylld av intryck från alla föreläsare och intressanta ämnen som vi diskuterade. Från att välja bort barn, bli pressad av att vara en supermamma som förälder, till att ofrivilligt bli utan barn.

Härlig tågresa in till Oslo.

Dagens inledning.

Cristina Archetti ordnade en givande dag för alla som var med. Här presenterar hon en del av sin forskning om hur vi representeras i filmer. Hon belyste även att det för många är ok att skoja om ofrivillig barnlöshet. Något som många mår väldigt dåligt av. Hon jämförde med att det inte är ok att skoja om psykisk ohälsa. Många tror att är man barnlös är livet en fest och det är många gånger den bilden som syns i filmer, när vi inte får rollen som en deprimerad. Detta är andras syn på oss men som vi kan ändra på genom att berätta hur det är.

Robin Hadley, professor i gerontologi, om åldrandets sociala, psykologiska och biologiska aspekter. Inriktar sig på manlig barnlöshet bland äldre och är med i styrelsen för Ageing without children, awoc.org   Jag har läst mycket om honom eftersom han verkar vara den enda i världen som forskat om manlig barnlöshet. Intressant att han har studerat om hur det blir att åldras utan barn. Även om min uppfattning är att England skiljer sig en del från Sverige. Robin kommer även till Fertilityfest i London i maj och jag ser fram emot att få träffa honom där igen.

Med på dagen var också Hilde Haug som arbetar med att göra en dokumentär om sin resa som ofrivilligt barnlös. Hon visade oss ett smakprov på filmen som hon fortfarande samlar material till.

Jag var med och gjorde en presentation om min bakgrund och erfarenhet av att vara ofrivilligt barnlös.  Efteråt hade vi ett gruppsamtal med mig, Hilde och Elisabeth Tötte Hansen som gjort radiodokumentären Aldri mamma. Det var väldigt fint att få samtala med dem om våra erfarenheter och svara på frågor från de övriga, när vi var tre tillsammans.

Nu vet jag också lite mer om Oslo 🙂

 

 

http://www.hf.uio.no/imk/english/research/news-and-events/events/guest-lectures-seminars/2018/untold-stories-when-the-family-dream-goes-unrealiz.html

“Untold stories: When the ‘family dream’ goes unrealized,”

 

Torsdagen den 8:e februari har jag nöjet att få medverka på en intressant och viktig dag i Oslo.

Det är Cristina Archetti, professor i kommunikation på Universitetet i Oslo, som anordnar dagen och som de senaste två åren föreläst i stockholm på ofrivilligt barnlösas dag. Det är ett schema med inspirerande människor och jag ser verkligen fram emot att få träffa dem alla.

Läs om dagen i länken nedan. Är du i närheten? Kom dit. Dagen är öppen för alla som vill komma.

http://www.uio.no/for-ansatte/enhetssider/hf/imk/arrangementer/2018/untold-stories:-when-the-%E2%80%9Cfamily-dream%E2%80%9D-goes-unrea.html

 

Cristina Archetti

Cristina när hon föreläste i Stockholm, maj 2017, om hur vi ofrivilligt barnlösa speglas i filmer.

Julen 2017

Julen är på ingång och det är en tid då många känner att sorgen blir starkare.

Jag vill att du vet att julen inte bara är barnens högtid. Den är också din högtid. En tid för dig att skapa egna traditioner.

Vad tycker du om med julen? Kommer du att ha julgran med massor av kulor i olika färger eller kommer du att inreda hemmet med röda blommor. Kanske provar du att göra en egen glögg eller har du något gammalt recept som du alltid gör?

Om du hittar saker som du blir inspirerad av, som du kan känna en passion för, kan du kanske också finna en större mening med julen. Förstärk dina intressen och ta bort de du faktiskt aldrig har tyckt om.

Är det svårt att vara släkten till lags? Svårt att fira en jul tillsammans med andra som har barn? Ibland kan jag uppleva att det kan vara lättare när de finns barn med då jag kan hänga med dem. De ställer aldrig någon förväntan på mig eller ställer plumpa frågor. De bara är och med dem kan det vara härligt att se på julen tillsammans. Bli en av dem!

Vad har du för strategi inför Julen? Dela gärna med dig!

Nu ska jag sätta igång med ett nytt pussel 🙂

GOD JUL

 

 

Varning för solsidan

I fredags hade filmen Solsidan premiär och jag läste att de skulle ta upp ämnet Barnlöshet. Några dagar efter premiären fick jag en reaktion från en ofrivilligt barnlös kvinna som sett filmen och som lämnade bion i tårar.

Med Henrik Dorsins briljans lyckas han lyfta Oves och hans lika knasiga fru Annette Sundbergs (Malin Cederbladh) ofrivillig barnlöshet, som 250 000 svenskar söker vård för varje år, till svart humor och samhällssatir (arbetet.se).

Ove har inga fungerande spermier och någon “Gökunge” (adopterad) vill han ju inte ha.

Vill bara förvarna dig som haft tankar att se filmen Solsidan. Filmen innehåller ett förnedrande förhållningssätt till ofrivillig barnlöshet. Som hela biosalongen skrattar åt. Befinner du dig i situationen som ofrivilligt barnlös kan det bli lite väl magstarkt.

Visst det är en komedi som går ut på att driva om det mesta som drabbar oss i livet. Borde vi kanske till och med vara tacksamma att ämnet överhuvudtaget berörs?

Att drabbas av ofrivillig barnlöshet är en existentiell livskris som ofta beskrivs som starkare än att förlora en nära anhörig eller att drabbas av en livshotande sjukdom. Dessutom är det ett tabubelagt ämne som de flesta skäms för och blir diskriminerade för i arbetslivet.

Idag finns det litet stöd för de drabbade och de som inte drabbas har svårt att förstå. Många känner sig ensamma och utlämnade i sin situation. Alla kan inte få barn men det verkar som om samhället tror att det är så.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

 

 

Boken

Hej,

Jag har länge haft en tanke på att vi inte har en bok att läsa om hur det är att drabbas av sorgen ofrivilligt barnlös för alltid. Tiden har gått och steg för steg har jag närmat mig ”boken”. Det har inte varit en medveten plan utan en process som har lett mig hit. Det fanns till slut ingen annan väg att fortsätta gå. Efter att ha samlat på mig texter i den här bloggen, följt alla diskussioner i facebookgruppen och utbildat mig till samtalscoach kände jag mig redo.  Jag är nu i full gång med att fylla ”boken” med innehåll. Jag har fått hjälp av en författarcoach med det jag inte kan, som att göra en struktur av allt material.

Jag har fått in bidrag med kvinnors erfarenheter på området och läst forskning om hur vi har det, vilket jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag hoppas att jag får med det som du längtar efter att läsa om. Är det något som du tycker är speciellt viktigt att få läsa om får du gärna meddela mig. Det här är så spännande att få vara med om. Visst är vissa dagar tunga med sorg och jag funderar på om boken bara blir en deppig bok. Men så kommer det glada dagar då jag känner mig hoppfull inför framtiden. Tänk att få möjligheten att bidra med en ökad medvetenhet och kunna ge stöd till andra i samma situation. De dagarna känner jag tacksamhet.

Hoppas ni har en fin höst!

Kram Linda