Bakgrund

Det finns en stor lucka i vårt samhälle när det handlar om information till de som drabbats av ofrivillig barnlöshet, och då menar jag den permanenta. Idag behandlas ofrivillig barnlöshet som något tillfälligt, när ett barn inte blir till inom ett år. Det är otroligt provocerande när man i media tar upp ämnet ofrivilligt barnlös tillsammans med någon som till slut fick barn. Jag började söka efter någon som var i samma situation som jag men fann ytterst lite. Hur många var det som fanns där ute och led i det tysta?

Till slut fanns det bara en sak kvar att göra; starta en mötesplats själv. Så här är den. En början på en resa som jag hoppas ska vara till tröst för många i liknande situation.

Målet är att ge oss ofrivilligt barnlösa en plats att mötas på, där vi kan dela erfarenheter, peppa varandra och bli starka i en situation som vi aldrig trodde vi skulle hamna i.

10 reaktion på “Bakgrund

  1. Mikaela Nyström

    Hejsan, kan bara hålla med på alla sätt och vis! Jag hittade Gateway woman och Life withot baby som jag har haft stor hjälp av. Kan efter 10 års tid säga att jag kommit över det värsta, men visst har det varit jobbigt och man har varit fruktansvärt ensam i det hela. Och som du skrev så är det fruktansvärt frustrerande att alla barnlöshetshistorier slutar med ett barn, vi andra då…?

    Svara
    1. Linda Malm

      Hej och tack för att du hör av dig och delar med dig!
      Nu är vi mindre ensamma 🙂
      Din erfarenhet på området är värdefull för många andra och jag blir nyfiken på att höra mer från dig.
      Kram

      Svara
  2. Josefin

    Hej,
    Ville bara säga tack för att du delar med dig. Vi har själva inte kommit så långt i våran fertilitetsutredning men när jag söker runt på nätet och andra bloggar har de flesta slutat med graviditet och de flesta har barn. Våran strategi för att hålla humöret uppe är konstigt nog att försöka föreställa sig ett liv utan barn, att vi två kan leva vidare och ha de bra ändå. Tack för att du orkar skriva om de, det hjälper!

    Svara
    1. Linda Malm

      Hej Josefin,

      Tack för din feedback! Det betyder mycket för mig att du kommenterar.
      Det är tufft det ni och vi behöver gå igenom och jag tycker att det underlättar att få kommunicera med andra.

      Önskar er all lycka på eran väg oavsett vart den leder er.

      Kram Linda

      Svara
  3. Maria

    Har då och då sökt om ”livet utan barn” men det är svårt att finna då man idag oftast kan skaffa barn på ena eller andra sättet.
    Jag har inte samma ”historia” som andra barnlösa då det för mig beror på andra orsaker än sterilitet, men vi är ändå barnlösa.
    Som ung såg önskade jag mig många barn och en stor familj, men har reumatism sen barn och en ganska aggressiv form, så i 20 årsåldern blev det högre doser cellgift och läkemedel (såkallade) biologiska, inga av dessa mediciner är kompatibla med graviditet, men många reumatiker kan klara ett medicinuppehåll under en tid för eventuellt graviditet, men jag har sen 20 års ålder bara blivit sämre och sömre, i vissa perider trots mediciner är jag så pass dålig att jag blir sängliggandes och behöver hjälp med så gott som allt, så medicinuppehåll har inte varit aktuellt för då rasar min krop totalt, bara vid ett medicinbyte har det ibland varit en katastrof, då jag träffade min kille då jag var 22år var jag helt öppen med att jag kommer nog inte kunna skaffa barn som det ser ut nu, men tror någonstans inom mig fanns det kanske ett hopp, att i framtiden då jag bli bättre eller då det kommit mediciner som fungerar ihop med graviditet, men åren har gått och nu är jag 34 och ett medicinuppehåll är inte ens i närheten relevant, då den ena medicinen kräver två års uppehåll och den andra 6 månader, har ganska ont, bättre och sämre dagar som det är, har även en följdsjukdom i ögonen av reumatismen så för ögonen är det väldigt viktigt att jag har bra medicinering.
    Men det här sista åren kom barnlängtan som en smäll, den biologiska klockan slog hårt, jag ha rannsakat, övervägt att sluta med medicinerna, läst om adoption. Men hur än jag vrider och väder på det så MÅSTE jag medicineras, och adoption är nog en omöjlighet då jag är svårt sjukt, förtidspensionär och i perioder behov av personlig assistans.
    Men det är nu jag kommit dit, jag måste acceptera att det blir inga barn, men när slutar drömmen förfölja en. Min sambo hanterar det mycket bättre än vad jag gör, jag har nog mera fastnat…….
    Jag är fullt övertygad om att livet kan bli bra utan barn, men det gäller att ta sig förbi det jobbiga, den där längtan och den drömmen som inte är möjlig.
    Många vänner är i småbarnsåren och känslan av utanförskap är rejäl…..
    Många tankar….
    Tack för att du skapat en sida, hittade hit igår, så ska läsa mer….
    Allt gott till er alla!

    Svara
    1. Linda Malm

      Hej Maria!

      Tack för att du delar med dig av din gripande historia.
      Det du berättar låter så tufft och så orättvist. Jag liknar det med min cancer som jag fick ha en period i mitt liv, du får den utspridd över hela livet. Du låter stark i det du skriver, jag förstår att du har fått kämpat en hel del med att få det så bra du kan.
      Dina tankar är viktiga för oss alla här att få ta del av.
      Tillsammans får vi kämpa på mot att försöka skapa ett liv som blir bra även utan barn.

      Kram Linda

      Svara
      1. Maria

        Tack för dina ord 💜

        Ja det är besvärligt med mediciner, skov och allt som hör till, men det gäller att göra det bästa av det förutsättningar vi har.

        Jag kan känna att (vi) jag ändå inte behövt uppleva det som andra barnlösa måste gå igenom, vägen mellan hopp och förtvivlan, att försöka och inte kunna bli med barn, att testa ivf och då återigen utsättas för hopp och förtvivlan, om och om igen, det måste vara otroligt jobbigt och då man är så inställd på att få det där barnet inom en ganska nära framtid men inget barn kommer….

        För mig har barn varit något jag hoppats på och drömt om ”längre fram” tills får nåt år sen, som jag skrev då det bara kom som en våg över mig, jag vill också…..ännu mer de perioder jag mått bättre, då medicinerna fungerat skapligt, då har längtan kännts extra stor.

        Även Vid högtider framförallt vid jul tycker jag det är extra jobbig, känner mig extra ensammen, då det cirkulerar söta foton på barn och julklappar och pepparkaksbakning och allt på Facebook och instgram, den där idyllen som nog alla som vill ha barn drömmer om (sen kanske det inte är så underbart som det ser ut men det är svårt att intala sig det)

        Säger detsamma till dig, du verkar så stark, men måste kännas tungt då alla dörrar stängdes, att ni inte fick adoptera, då sista hoppet måste lämna en.

        Allt gott till dig och er alla 💜

        Svara
        1. Jessica

          Åh vad jag känner igen dina ord om känslan vid högtider och alla bilder på FB, känslan av att vara annorlunda och utanför och ledsen. Vi är inte ensamma om att leva utan barn men det känns ofta så. Jag är så glad för den här bloggen och för det stöd som jag upplever när jag går in här. Tack för att du delar med dig. Kram

          Svara
  4. Klara

    Hi, I just discovered your blog on Pamela’s blog.
    (thanks God for google translate!)

    It is lovely to start a Saturday morning by finding a new blog that deals with involontary childlessness.

    lots of love from sLOVEnia,
    Klara

    Svara
    1. Linda Malm

      Hi Klara,
      I’m glad you found my blog and that you can read it with google translate.
      Hope you will find it interesting and supportive.
      My first reader from Slovenia 🙂
      Hugs
      Linda

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *