Andras historier

Alla har vi olika bakgrunder till ofrivillig barnlöshet. Här samlar jag på historier från flera olika håll. Alla med sin personliga prägel. 

Den första kommer från Suzanne:

Mitt namn är Suzanne. Jag är 38 år, gift, har en hund och jobbar som lärare. Och jag lever med endometrios. För sex år sedan bestämde jag och maken oss för att ”skaffa” barn. Eller ja, vi trodde att det var så man gjorde. Man ”skaffade” barn. Efter ett halvår utan resultat fick jag plötsliga buksmärtor i slutet av mensen. Jag är van vid svåra menssmärtor och kraftiga blödningar. Enda sedan jag fick mens i 11-årsåldern har plågats av detta. Men det var ju så det var att vara kvinna. Hur som helst. Denna gången var det värre än vanligt. Jag kunde inte stå rakt och jag skrek rakt ut när kramperna var som värst. Efter lite övertalning från maken åkte vi in till akuten och där opererades jag för misstänkt blindtarmsinflammation. Det visade sig dock under operationen att det istället var äggledaren som var inflammerad. Det kunde visst bli så när man försökte ”skaffa” barn och detta kunde även göra det svårare att bli gravida. Vid utskrivningen från sjukhuset fick vi rådet att söka oss till Reproduktionscentrum i Uppsala om vi inte hade lyckats bli gravida inom ett halvår. Ett halvår gick och vi kontaktade Reproduktionscentrum. Vid första besöket utbrast läkaren ”Det här ser inte bra ut. Du kommer aldrig att kunna bli gravid på egen hand”. Sen lämnade han mig där i gynstolen för att ”konsultera en kollega”. Den läkaren blev tack och lov inte långvarig på stället. En fertilitetsutredning inleddes där man kom fram till att vi skulle påbörja Ivf (s.k. provrörsbefruktning). Men först skulle den äggledaren som tidigare hade strulat opereras bort. Efter ett inställt operationsdatum på Akademiska opererades jag slutligen på Norrtälje sjukhus. Operationen blev större än de hade tänk p.g.a. sammanväxningar i buken. Läkaren kunde emellertid konstatera endometrios genom att skicka den 1*1 dm stora blodcystan (även kallad chokladcysta, men det begreppet vägrar jag att använda) hon hade opererat bort från min vänstra äggstock på analys. Ivf försöken inleddes – med misslyckande på misslyckande som resultat. I ett virrevarr av hormoner och ”ruvningsperioder” fick jag en akut störtblödning och fick läggas in för skrapning. Orsaken oklar. En till operation. Cystan hade vuxit tillbaka och man var tvungen att ta bort den igen. Detta för att öka chanserna för att lyckas med nästa ivf-försök, men även för smärtan i magen började bli olidlig. Tredje operationen och tredje ivf-försöket gillt, tänkte vi. Kemisk graviditet kallades det visst. Missfallet kom innan det var dags för gravtest. Vi gav upp. Vi skaffade hundvalp. För det är det man gör. Man skaffar en hundvalp. Man åker och tittar på den och sen säger man bara ”honom ska vi ha”. Dennis kom till oss med buller och brak en kylig försommardag. Första dygnet sov jag 2 sammanlagda timmar. Vi hade nästan glömt att det var testdag för det senaste försöket med den frysta äggåterföringen. Medan Dennis glatt sköttte sin mage på hallmattan försökte jag som bäst att pricka provstickan på gravtestet. Medan jag gick och torkade upp Dennis present som han lämnat på hallmattan kommer maken yrvaken ut från sovrummet. Vi kollar provet. Ett starkt plus. Gravid? Va? Men vi har ju skaffat hund. Vi kom överens om att hålla tyst om det. Det höll i två dagar. Snart visste de flesta nära och kära om vår gravidlycka. Vi hade bokat in ett tidigt ultraljud. När man har blivit gravid genom ivf får man göra ultraljud redan i vecka 8. Veckan kom – äntligen. Vi såg hjärtljuden blinka på ultraljudsskärmen. Men fostret var något för litet. Inget att oroa oss för, försäkrade läkaren, men vi skulle återkomma om en vecka för att kolla upp det. Efter en lång vecka var vi tillbaka på gyn på Akademiska. Fostret var dött och det var bara att vänta ut missfallet. Jag föll ihop med ett vrål nere i kulverten under kvinnokliniken. Vi åkte ut till stugan och jag drack vin. Amarone, Chablis, Prosecco. Jag pekade, maken köpte. Nu skulle vi ge upp på allvar. Inga fler hormoner. Jag skulle få tillbaka min kropp. Hösten kom och jag blev i vanlig ordning tröttare och tröttare medan höstmörkret föll. I november började jag känna mig vansinnigt trött. Jag bad maken köpa ett gravtest. Det var såklart negativt och jag skämdes över att jag ens tänkt tanken att jag kunde vara gravid. December kom och tröttheten övergick i något slags konstant töcken. Det är nåt som inte stämmer. Jag sov mig igenom julen. Dagen innan nyår gick jag och köpte ett gravtest i smyg. Ett starkt plus. Say what?! Jag insåg att jag var tvungen att berätta för maken. Han trodde inte på mig, men gick ändå med på att köpa två gravtest med veckoindikator. Bara för att visa att jag hade fel. Gravtesten fastslog min första diagnos. Jag var gravid. I vecka 6 dessutom. Okej, det kan fortfarande gå fel. Vi hade ju varit här förut. Denna gång klarade vi något längre innan vi berättade för de närmast sörjande. Efter ett par veckor fick jag en liten blödning. Jag fick panik. Inte missfall igen. Jag orkar inte. Vi fick tid samma kväll på gyn. Antagligen lät jag lika panikslagen som jag var. Jag minns läkarens ord så tydligt. Det var som om han pratade ett främmande språk. Jag förstod inte. ”Livmodern är tom. Det finns inget där.” Va?! Hade jag bara inbillat mig allt? Allt kändes overkligt. De tog blodprover som visade att jag skulle föreställa vara i vecka 7. Men jag är ju i vecka 9. Vi skulle återkomma efter ett par dagar för att se om hcg-hormonerna (gravidhormonerna) hade sjunkit. De sjönk inte. Utomkvädeshavsdeskap. Fostret satt i (min enda kvarvarande) äggledare. Akutoperation. När jag vaknar får jag veta att de blivit tvungna att ta bort sista äggledare och min vänstra äggstock. Äggstocken gick inte att rädda p.g.a. endometriomet (blodcystan) som hade vuxit runt den. Jag hade även svåra sammanväxningar i buken och tarmen som man hade lyckats frigöra. Operationen hade börjat som en titthålsoperation men specialistkururg var tvungen att tillkallas och de fick lov att konvertera till öppen bukoperation. Jag behöver nog inte säga att jag hade ont när jag vaknade. En månad tillbringade jag i en fåtölj hemma hos mamma medan hon matade mig Downtown Abbey-ansnitt på Downtown Abbey-avsnitt. Och te. Massor av te. Jag vet inte vad som var värst. Den fysiska smärtan eller den psykiska. Jag fick en remiss till endometrioscentrum på Akademiska och fick påbörja en behandling mot endomentriosen som innebar dubbel p-pillerdos. De ville inte riskera att endometriomet skulle växa tillbaka. Underbart. Jag blev ett invalido som var död inombords. Efter att jag hade fått tillbaka den fysiska rörligheten någorlunda fick jag nog. Jag fick sätta in en hormonspiral istället. Det var den minsta rekommenderade behandlingsdosen och min endometriosläkare var minst sagt skeptisk till att jag skulle gå obehandlad. Det skulle bara generera fler operationer. Vid insättningen av spiralen höll jag på att svimma. Jag skrek och grät. Detta är den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Jag låg en hel dag i den bekanta fåtöljen hemma hos mamma och sov och gnydde om vartannat. Och mamma serverade te. Efter ett antal besök hos sjukgymnast kom jag ett år senare, äntligen kommit igång med träningen. De flertal kilo jag har gått upp av alla hormonbehandligar (och tröstchokladen). Livet återvände. Jag jag jobbar, tränar och skrattar. Sen kommer den, påminnelsen om att jag lever med en kronisk sjukdom. En söndag i soffan med feber och vetekudde på magen. Men det värsta är i mitt fall inte smärtan. Det värsta är att gång på gång få höra frasen ”man får lov att gratulera” men en menande nick mot min svullna endometriosmage. Och vissa dagar är det nästan så att jag inbillar mig det själv. Att magen är svullen för att jag har ”skaffat” barn. Men man skaffar inte barn. Barn får man. Om man har tur. Tyvärr är det bara en del kvinnor som har den turen. Själv har jag slutat försöka. Utan äggledare kommer jag aldrig att kunna bli gravid på egen hand och fler ivf-försök är uteslutna. Hormonerna och endometriosen och alla operationer har förstört min kropp. Den skulle inte orka. Varför vi inte adopterar? Jo, mitt i ivf-karusellen var vi på ett möte med kommunens adoptionscentrum. Där fick vi veta att vi skulle bli granskade in-och utvändigt och att väntetiden var lång och krävande. Fysiskt skulle vi orka, men psykiskt? Nej. Det får vara nog nu. Nog med att hålla fast vid hoppet. Nog med berg- och dalbanor. Nog med att sätta livet på paus. Jag vill leva. Och jag har fått acceptera att mitt liv kommer att levas utan barn. Barn är inte meningen med livet. Det finns många meningar med livet. Jag måste bara hitta min. Vänligen Suzanne Chiverton